Detta är en del ur boken Möjligen omöjlig: en biografi över Oscar Reutersvärd. Läs fler kapitel här.

Eftersom Oscar spred sina gracer mellan flera grenar inom konstens värld fick han vänner inom flera fält. Och det finns framför allt tre personer som det är värt att dyka ner djupare i: Pontus Hultén, Olle Bærtling och Teddy Brunius.

Vänskapen med Pontus Hultén

Det är svårt att skriva en bok om modern svensk konsthistoria under åren 1950-1970 utan att nämna Pontus Hultén. Han är liksom med på ett hörn överallt.

Pontus Hultén föddes 1924 i Stockholm och hade vid sin död 2006 en otrolig resumé: han hade hunnit vara intendent vid Nationalmuseum i Stockholm, chef för Moderna Museet i Stockholm och dessutom varit med och startat Centre Georges-Pompidou i Paris, Museum of Contemporary Art i Los Angeles och Museum Tinguely i Basel.

Hultén började, precis som Oscar, studera konstvetenskap i Stockholm för Henrik Cornell på Stockholms högskola. (1) Hulténs pappa var chef för den botaniska avdelningen vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och hade därför vuxit upp i en miljö präglad av vetenskapliga diskussioner. Det såg, och gillade, Cornell. När han hade påbörjat sina studier blev Hultén utnämnd till amanuens. Det var där han lärde känna den unge amanuensen Oscar Reutersvärd.

Oscar och Pontus blev med åren goda vänner. Hultén var en charmig och kunnig ung man som med åren blev en självklar del av Stockholms konstnärliga krets – en krets som vid tiden inte var allt för stor. Många av Hulténs kurskamrater skulle de kommande åren inneha ledande roller inom den svenska musei- och gallerivärlden och under studietiden knöt dessutom Hultén kontakter med konstnärer som senare skulle öppna dörrar för honom internationellt.

På konstvetenskapliga institutionen i Stockholm stod den medeltida konsten högst i kurs. Den moderna konsten var ingenting som professorerna på högskolan tyckte var särskilt intressant. De unga studenterna höll dock inte med. De såg att konsten var på väg i en spännande ny riktning.

En grupp bestående av Pontus Hultén, Hans Eklund, Rolf Söderberg och Oscar brukade regelbundet träffas på restaurangen Cattelin i Gamla stan under 1948 för att diskutera den moderna konsten. Restaurangen var vid tiden en plats där samlades konstnärer, skribenter och kulturarbetare samlades för att äta, dricka och diskutera progressiva idéer.

Efter restaurangbesöket brukade de arrangera ateljébesök, företrädelsevis hos unga och lovande konstnärer som någon av dem fått nys om.

Under senhösten 1949 begav sig gruppen till en ung bankman på Kommendörsgatan som under kvällar och helger ägnade sig åt att måla abstrakta målningar. Banktjänstemannen hette Olle Bærtling och skulle de kommande årtiondena bli en uppburen konstnär, utställd i hela världen. Kvartetten från Stockholms högskola kom att tillbringa många sena kvällar tillsammans i Olle Bærtlings lägenhet. (2)

Vi behöver ett modernt museum!

Långt in på 1900-talets första hälft var Nationalmuseum det enda riktigt stora konstmuseet i Sverige. Här trängdes tusen år av konstutövande i en pampig byggnad, men på en begränsad yta. I början av seklet höjdes röster för att ett separat museum borde öppna, där den moderna konsten skulle få bre ut sig och visas upp.

Oscar och Pontus Hultén tyckte att det var en självklarhet att Stockholm skulle ha ett museum för modern konst och de hade en idé för hur man skulle kunna kickstarta hela projektet.

När Otte Sköld var nytillträdd chef för Nationalmuseum knackade de två konstvetarna på hans dörr och föreslog att: ”vi skulle göra en stor aktion bland Sveriges konstsamlare till förmån för ett modern museum”. Idén var att konstsamlarna skulle uppmanas skänka en del av sina samlingar, till förmån för det nya museet.

Sköld tyckte att det var ett orimligt tillvägagångssätt. Men grundidén höll han med om – Stockholms behövde ett museum för modern konst. Sköld arbetade aktivt med idén och det skulle inte dröja allt för lång tid innan han lyckats ro projektet i hamn, mycket tack vare en stor donation från Emma Spitzer som hade landat på Nationalmuseums konto på 1930-talet. Illvilliga rykten sa att Spitzer inte alls var särskilt intresserad av modern konst, utan att hon mest ville få bort den moderna konsten från Nationalmuseums väggar. (3)

Det beslutades att det nya museet skulle inhysas i det gamla Exercishuset på Skeppsholmen – en plats där flottans sjömän hade utbildats och tränats under 1800-talet. Huset byggdes om efter arkitekt Per-Olof Olsson ritningar och invigdes den 9 maj 1958 som Moderna Museet. Sköld hann nätt och jämt uppleva invigningen av museet innan han avled, den 7 november 1958. 

När Sköld går bort har Pontus Hultén blivit en mäktig spelare inom det svenska konstlivet. 1960 lyckas han knipa positionen som chef för Moderna Museet.

I Pontus Hulténs egen historiebeskrivning var Oscar en tydligt drivande kraft för att få till stånd ett modernt museum i Stockholm. I jubileumsskriften ”Moderna Museet 1958–1983” väljer Hultén tydligt att poängtera att det är han och Oscar som stegade upp till Sköld på Nationalmuseum och gav honom en konkret idé. Men någon mer tydlig roll hade Oscar inte i museets tillblivelse.

Oscar nämns i små historier här och där från museets första år – han åt bland annat lunch med Marcel Duchamp när denne besökte museet 1960. Men i det stora hela hamnar Oscar lite i skymundan när det nya museet tar form. Om det beror på att Oscar aktivt valde att satsa på sina redan inslagna vägar inom akademin och den begynnande karriär som skulptör eller om det berodde på något i vänskapen med Hultén är för mig ännu oklart.

Vänskapen med Olle Bærtling

”Min käre Oscar”, börjar Olle ett brev daterat 4 juli 1953.

”Man blir alltid glad då det dimper ned ett kuvert från brevlådeöppningen med Din karaktäristiska handskrift, och ännu gladade blir man när man läser dess innehåll. (…) Käre vän, jag tackar Dig verkligen för Ditt intresse för min ringa person, sådana brev som Dina är en betydande kraftkälla och inspiration. Samtidigt får man också komplex då man skall skriva till Dig, mina brev måste förefalla mycket naiva för den lärde konstdoktorn” (4)

Oscar och Olle Bærtling skulle få en speciell relation efter att de träffats på det där ateljébesöket. Under långa perioder hade de daglig telefonkontakt. Kanske för att de i varandra hittade något som de båda saknade.

I Oscar hade Olle en promotor och konsthistoriskt kunnig välgörare, som ville sprida gospeln om Bærtlings nya typ av måleri. Oscar skrev många av texter som publicerades i samband med Bærtlings utställningar där han prisade det moderna måleri som blev Olles signum.

Relationen var välgörande även för Oscar. För i Olle hade Oscar ett oupptäckt geni som han kunde skriva och och associeras med för att på så sätt öka sina aktier inom den moderna konsten.

Efter Bærtlings död (1981) vill hans fru Lisa von Roxendorf-Bærtling grunda en stiftelse till Olles minne. Lisa skriver ett brev till Oscar där hon ber honom att hjälpa henne att göra projektet till verklighet. (5)

Resultatet blir ”Bærtlingstiftelsen”, vars uppgift skulle vara att ”sprida kännedom om Olle Bærtlings konstnärliga verksamhet samt i hans anda främja den konstruktiva konsten”.

Stiftelsen påbörjar sitt arbete 1983 och Lisa sitter som ordförande fram till hennes död 1992. Verkställande ledamot blir till en början advokaten Sigvard Norman. Ledamöter är professorn Gunnar Berefelt och museichefen Björn Springfeldt, tillsammans med de för oss nu kända namnen Pontus Hultén och Oscar Reutersvärd. Samt Teddy Brunius. (6)

Vänskapen med Teddy Brunius

”Första gången jag stötte ihop med Oscar Reutersvärd var 1942, och sedan dess har vi varit fientligt inställda till varandra, jag aggressivt och argsint, han undvikande, ironiskt och mera satanistisk”. (6)

Med den svadan börjar Teddy Brunius sin text i utställningskatalogen till Oscars stora retrospektiva utställning som hålls år 2000 på Skissernas Museum i Lund. De elaka orden ska läsas ett par ironiska glasögon.

Teddy Brunius och Oscar träffades på redaktionen för Konstvärlden. I mångt och mycket gick de ungefär samma snitslade bana i sina karriärer. Brunius hade studerat konst i Uppsala och var vid toppen av sin karriär professor i konsthistoria vid Köpenhamns universitet 1973-1992.

Den hårda tonen i Brunius text är ingen enskild händelse – Oscar och Teddy insåg tidigt att deras kärleksfulla gnabbande var både intressant och underhållande, när den presenterades för en publik. Till exempel har Konstnärsklubben i Stockholm ett flertal gånger haft Oscar som föreläsare, och då även bjudit in Teddy Brunius, för att krydda föreställningen lite extra. Journalisten och konstnären Göran Lager har varit ledamot i föreningen Konstnärsklubben sedan 1982, skriver:

”Jag minns speciellt ett tillfälle när också Teddy Brunius var inbjuden. Den där gången när både Oscar och Teddy var på plats och skulle duellera om allt mellan Jätten Finn i Lunds Domkyrka och Salomos Tempel i Jerusalem inledde Teddy med att säga ’Är det någon jag hatar mest som konstvetare så är det Oscar’. De stod på varsin sida och fortsatte kasta okvädningsord mot varandra. Ohyggligt underhållande och det fattade de själva. Så långt gick det att de satte dessa föreläsningar i system och turnerade runt tillsammans med sitt frändehat. Jag fikade med Teddy i Uppsala vid några tillfällen och han underströk att Oscar och han tänkte annorlunda i allt ’i princip allt’.”

Oscar och Teddys diskussioner gavs även ut som bok. 1979 släpptes ”Samtal om Zorn” på Bokförlaget Bra böcker. Så här beskrivs boken i förordet:

”Här lanseras en ny typ av konstnärsmonografi i forma av samtal mellan två professorer i ämnet. Det är två lärda i Lund respektive Köpenhamn, Oscar Reutersvärd och Teddy Brunius, som pratar med varandra enkelt och vardagligt.”

Det är en något udda bok, som närmast kan beskrivas som en nedtecknad chatt om 97 av Zorns verk. Ännu märkligare är att den verkar ha sålts i tusentals exemplar – den som håller ögonen öppna i second hand-butiker kommer snart att stöta på ett exemplar.

---

Källor

1. Pontus Hultén: den moderna konstens anförare, Claes Britton, sid 41
2. Mina konstnärsänkor och andra konstminnen, Rolf Söderberg, s 73-74
3. ”Moderna museet 1958–1983”, red: Olle Granath, Monica Nieckels, utgiven 1983, sid 30
4. Brev från Olle Bærtling till Oscar, daterat 4 juli 1953
5. Brev från Lisa von Roxendorff-Bærtling till Oscar, daterat 18 mars 1982
6. ”Oscar Reutersvärd: kedjor – omöjliga figurer – labyrinter”, 2001, sid 4