Detta är en del ur boken Möjligen omöjlig: en biografi över Oscar Reutersvärd. Läs fler kapitel här.

Vi har hittills mest dykt ner i Oscars konsthistoriska arbete, men det är ju som konstnär som han framför allt är känd i allmänhetens ögon.

Sedan barndomen hade Oscar drömt om att bli konstnär, men då hans pappa varit bestämd om att Oscar skulle skaffa sig en riktig utbildning så fick den konstnärliga banan vara främst något som han sysslade med på fritiden.

Den första utställningen

Vid 31 års ålder når Oscar en milstolpe – han debuterar som konstnär när tre av hans blyerts- och tuschteckningar tas in på utställningen Unga tecknare 1946 på Nationalmuseum i Stockholm. 

Bland övriga medverkande på Unga tecknare hittar vi bland annat en 21-årig Olle Bonniér och en 29-årig Harry Booström – två nonfigurativa målare som senare skulle slå igenom på bred front. 

Tre av Oscar verk står listade i utställningskatalogen: Hjulkomposition, Hjulkomposition 132 och Hjulkomposition 137. Det finns tyvärr inga kända fotografier eller beskrivningar av teckningarna.

Sommarkurs hos Léger

Åren runt 1950 arbetade Oscar hårt med sin avhandling om impressionismen. För att underlätta informationsinhämtningen fick Oscar 1950-1951 ett stipendium av Henrik Cornell för att kunna åka till Paris under universitetets sommarferie. Därifrån skulle han enklare kunna undersöka impressionismen.

Under perioden där Oscar arbetade på Konstvärlden hade Carlsund tjatat på honom om att han borde bege sig till Paris för att studera för den store mästaren Léger (något som Carlsund hade gjort). Med de klokskaper som Léger kunde lära ut skulle Oscars konstnärliga talanger kunna utvecklas mycket, trodde Carlsund.

Oscar delade därför sin tid i Paris med att studera böcker om impressionismen på Bibliothèque nationale och att gå en sommarkurs i måleri hos Léger. Oscar hyrde ett rum i ett spöklikt palats i Paris 16 arrondissemang, där han kunde bo billigt på grund av husets dåliga skick. (61)

Sommarkursen hos Léger behandlade komposition, samt vägg- och muralmålning. Under en övning i muralmålning målade Oscar en av sina omöjliga figurer i gigantisk skala, men Léger tyckte inte att den var särskilt bra eller intressant. Oscar gjorde då istället en variant av Magrittes ”La réponse imprévue” (Det oväntade svaret), vilken Léger tyckte bättre om. (62)

Oscar verkar ha uppskattat kursen hos Léger oerhört mycket. Dessutom gav tiden hos Léger upphov till ett av Oscars mest häpnadsväckande drag som konstnär: han slutade på Légers uppmaning helt att använda passare och linjal för att dra sina raka streck.

Léger tyckte att linjer skulle vara levande, något som dödades av linjalens exakthet. Oscar tog denna uppmaning på stort allvar och blev med åren otroligt skicklig på att göra helt raka linjer – även när det kom till större ytor. Nyckeln var att lillfingret agerade stöttepelare.

Konstsalongen Samlaren

”En ung konsthistoriker, Oscar Reutersvärd, har anordnat en utställning i konstsalongen Samlaren, som ville ge en överblick i miniatyr av neoplasticismen, en nu mer än trettioårig europeisk rörelse som har fått flera svenska anhängare. Utställningen har sitt intresse, även om det huvudsakligen är av teoretisk art”, skriver kritikern Yngve Berg i Dagens Nyheters konstkrönika i september 1951.

Recensenten är inte särskilt imponerad av rörelsens stora namn och tycker att van Doesburgs och Mondrians ”mekaniska och schematiska måleri” närmast får betraktas som ”laboratoriearbeten som kanske kan få viss tillämning t.ex. vid dekorering av industribyggnader, där man kan behöva en litet eller intet sägande dekor”. (63)

Utöver konsthistorikern och konstnären får vi nu lära känna kuratorn Oscar Reutersvärd.

I utställningen har Oscar samlat verk av Theo van Doesburg, Piet Mondrian och Franciska Clausen, samtidigt som han lyft fram svenskar som Otto G. Carlsund, Erik Olson och Gösta Adrian-Nilsson (GAN). Oscar blandade även in konstnärer ur den yngre generationen, som Olle Bærtling, Arne Jones och Olle Bonniér. Oscar skriver vackert och visionärt om framtiden i utställningskatalogen:

Trots att den svenska kritikerkåren inte jublade över den unge Reutersvärds överblicksutställning kommer den bli mycket viktig för honom. Genom den lär han känna galleriet Samlarens ägare Agnes Widlund på djupet. Hon ska genom sitt galleri ge Oscar och vännerna i hans generation en viktig skådeplats för att sprida en ny typ av konst i Sverige.

Konstsalongen Samlaren, som ibland kallades Galleri Samlaren, öppnade på Birger Jarlsgatan 1 i Stockholm år 1943, granne med Dramaten.

Stockholms konstliv dominerades under denna tid av tre gallerier: Svensk-franska, Blanche och Färg och Form. Till en början var Samlaren ett ganska traditionellt galleri, men under 1950-talet fick Widlunds mer experimentella inriktning affärerna att blomstra och de ledande gallerierna fick en ny konkurrent att räkna med.

Galleristen Agnes Widlund föddes som Agnes Horváth och växte upp i en borgerlig miljö i Ungern. Efter studier i Wien och Budapest begav hon sig till Paris och Sorbonneuniversitetet där hon träffade svensken Erik Widlund, som hon senare gifte sig med.

”Agnes Widlund var en exotisk liten varelse, spontan, sprudlande, okonventionell och temperamentsfull. Hon skulle säkert inte ha gillat att bli kallad osvensk, ty hon blev snabbt patriot och även rojalist” skriver Rolf Söderberg i dödsrunan över Widlund i Dagens Nyheter år 2005. (64)

När Widlund öppnade Samlaren lät hon konsthistorikerna på Stockholms högskola veta att hon behövde extraarbetare. Pontus Hultén, Nils Lindhagen, Lars-Erik Åström och Oscar var pigga på att ställda upp. De unga männen arbetade med att hålla föredrag, guida på visningar och skriva texter, bland annat. (65)

Redan 1944, ett år efter att galleriet öppnat, höll Oscar visningar i dess lokaler: i januari 1944 kunde man ta rygg på Oscar när han guidade i utställningen ”Från Düsseldorf till Paris” (pris 1:50 kr). (66) Sakta men säkert hade Oscar byggt upp ett förtroende hos Widlund, som skulle resultera i att han fick arrangera flera nyskapande utställningar på Samlaren.

Skulpturer och seminarier i Vaxholm 

Perioden i början av 1950-talet beskriver Oscar i efterhand som ”fruktsam”, men alla hans olika åtaganden började också stressa honom.

Det började bli ett komplext företag att ta hand om arbetet inom akademin och på Samlaren – och till råga på allt hade han börjat skapa skulpturer i metall.

På helgerna lämnade Oscar lägenheten på Jungfrugatan i Stockholm och begav sig till stadsdelen Abrahamsberg, strax intill Alvik. Här bodde Oscars tidigare elev Sven Holmström, som lärde honom allt om att svetsa metall. (67) När Holmström lärt ut sina knep kunde Oscar fortsätta svetsandet på egen hand. Men att svetsa hemma på parkettgolvet var omöjligt. Dessutom fick han ingen arbetsro hemma. Han behövde en tillflyktsort.

”Hemma störde mina barn min koncentration. Jag behövde en lättillgänglig smedja där jag kunde svetsa metallskulpturer.  Därför hyrde jag en arbetslokal i en nedlagd frikyrka i Vaxholm, en liten pittoresk stad på en ö i Stockholm skärgård, en timme med båtfärja från huvudstaden”, skriver han senare till sin vän de Rijk. (68)

Den gamla missionskyrkan där Oscar hyrde en lokal låg på Torggatan i Vaxholm, prydd med stora fönster som vätte mot Norrhamnen. I denna väldiga träkatedral arbetade flera konstnärer och konsthantverkare – bland annat Lars Englund och Mette Prawitz. (69)

Kyrkan hade byggts för att kunna rymma 2 000 personer och dess torn var ett välkänt sjömärke för de som seglade ute på Saxarfjärden. På grund av dyra underhållskostnader revs kyrkan 1966. (70)

I Vaxholm började Oscar experimentera med sina skulpturer i metall, som han ville skulle trotsa tyngdkraften och bli så omöjliga som möjligt. En tydlig inspirationskälla kommer från Oscars tid i lumpen:

”I oktober för ett decennium sedan stod jag förhäxad av krigets fyrverkeri, spårljusraketerna, som visualiserade mina känslofigurer. Då drömde jag inte om att själv en gång finna möjlighet att konkretisera dem. Idag har jag efter mycket prövande och modifierande hittat fram till mitt rätta glissando. Det känns som en simmande rörelse genom rymden, slutar med en långt utsträckt försvinnande glidning”, skriver han senare i en dagboksanteckning. (71)

Spårljusrakteterna realiseras i skulpturen ”Uppåtsträvande rörelse” som han kommer att skapa i många olika utföranden de kommande åren – både i mindre modeller och i gigantiska offentliga konstverk.

Snart skulle Oscar använda Frikyrkolokalen i Vaxholm till fler saker än som ateljé. Han börjar till exempel att bjuda in elever till seminarier i den gamla kyrkolokalen, utanför högskolans ordinarie kursutbud.

William Aronowitsch, en av Oscars tidigare elever berättar senare detta minne:

”Till seminarierna delade Reutersvärd ut olika uppgifter. Seminarierna var tematiska och ett tema som jag särskilt minns var ’Köttets lust’. Inför seminariet köpte jag några snygga köttbitar, som jag med hjälp av lite ståltråd gjorde en hängkomposition av”. (72)

Svensk kubism och konkretism på turné

Frankrikes status som kulturell stormakt har fluktuerat genom århundradena. Men på 1950-talet ansågs Paris fortfarande vara Europas huvudstad för både konst och poesi. Att få ställa ut svensk konst i Paris skulle därför vara en stor fjäder i hatten för en ung konsthistoriker.

Tur då att Samlarens ägare Agnes Widlund hade goda kontakter med Parisgalleristen Denise René, som mer än gärna ställde ut radikalt svensk måleri. Oscar och Pontus Hultén (som vid tiden kallade sig ”Karl G. Hultén”) approcherade René med en idé till en utställning som de valt att kalla ”Svensk kubism och konkretism”.

Duons tanke var att detta skulle bli den första översiktliga utställningen i sin kategori utanför Sverige. I utställningen fick Parisborna möjlighet att se verk av pionjärer som Otte Sköld, GAN och Siri Derkert, 1920-talskubister som Otto G. Carlsund och Erik Olson, men även yngre konstnärer som Lennart Rodhe, Olle Bonniér och Olle Bærtling.

Oscar och Pontus Hultén lyckades sedan sälja in sin utställning till flera gallerier i Europa, vilket gjorde att den kunde åka runt på en liten turné. Och den internationella kritikerkåren verkar ha gillat den svenska utställningen om kubism och konkretism. Dagstidningarna i Sverige rapporterar triumferande om franska, belgiska och amerikanska konstkritiker som alla hyllat målningarna som efter sitt besök hos Denise René åkte vidare till bland annat England, Nederländerna och Schweiz. (73)

Men alla tyckte inte att utställningen var så särskilt intressant. Oscar skrev själv en artikel om utställningen som han skickade till tidskriften Paletten. Bland Oscars brev hittade jag ett svarsbrev från tidningens redaktör Torsten Bergmark: 

”Tack för artikeln om den svenska utställningen i Paris. Tyvärr kan vi inte använda den. Dels tycker jag att den inte är särskilt kul, och dels har vi ont om plats. Beklagar.” (74)

Och Bergmark var inte helt ensam i sitt ointresse för de unga konsthistorikernas utställning – utställningens besökare tävlade inte precis om att få köpa verken: knappt några av utställningens målningar såldes. (75) I ett brev från Oscar till svågern Rolf Söderberg skriver han: 

”Den där utställningen hos Denise har fullständigt sugit ut Pontus och mig. Det har blivit vi som med egna portmonnäer fått punga ut med alla otaliga utgifter i samband med organiserandet. Detta plus vårt Parisbesök har kostat oss tusentals kronor och tre arbetsmånader”. (76)

---

Källor

61. Brev från Oscar till de Rijk, odaterat, box 1, sid 85

62. Brev från Oscar till de Rijk, odaterat, nr 3, sid 5-6

63. Dagens Nyheter, 6 september 1951

64. Dagens Nyheter, 25 februari 2005

65. Oscars anteckning, daterat Lund januari 1995 (baksidan av Matisse-skiss)

66. Svenska dagbladet, 26 januari 1944, sid 8

67. Svenska Dagbladet, 6 september 1991, sid 29

68. Brev från Oscar till de Rijk, odaterat ”2. You did from 50-54 experiments…” box 1 sid 45

69. ”Moderna museet 1958–1983”, red: Olle Granath, Monica Nieckels, utgiven 1983, sid 27

70. Samtal med kulturassistent, Vaxholms stad, 7 februari 2023

71. Dagboksanteckning, 7 april 1954

72. ”Bokförläggaren och konsten”, Niclas Östlind (red), Albert Bonniers Förlag, 2017, sid 332

73. Expressen, 22 april 1953 ”Abstrakt stämma tala för oss”

74. Brev från Torsten Bergmark till Oscar, daterat 29 april 1953

75. ”Pontus Hultén: den moderna konstens anförare”, Claes Britton, sid 53

76. ”Mina konstnärsänkor och andra konstminnen”, Rolf Söderberg, 1999, sid 81