Ett av mina mest älskade konstverk möter dig när du stiger upp för den smala trappan från mitt kök till mitt arbetsrum. Vid första anblick kan tavlan som sitter där tyckas vara ganska oansenlig – det är en liten enkel träram i björk, kompletterad av en noggrant skuren passepartout.
Hur en besökare reagerar när den ser den lilla tavlan beror bland annat på hur mycket den vet om frimärken. Om det (mot förmodan) är en frimärkssamlare som är på besök blir reaktionen troligen chockartad. För på väggen hänger inte bara ett, utan sju exemplar av ett av världens mest mytomspunna frimärke. Ett frimärke som dessutom bara existerar i ett enda känt exemplar.
För att förklara varför jag har sju kopior av världens dyraste frimärke på väggen i mitt arbetsrum måste jag först berätta historien om när världens dyraste frimärke tillverkades av misstag i Stockholm, för att sedan berätta historien om en man med humor i Bjärred.
Ett misstag begås
År 1857 begicks ett mindre men ändå betydelsefullt misstag på en svensk frimärksfabrik. Exakt vad som gick fel är omtvistat, men mest troligt berodde det hela på slarv.
Två år före misstaget begicks bestämde Sveriges riksdag att riket skulle börja producera nymodigheten ”frimärken”, vilket skulle göra det enklare att skicka brev. Med ett enhetligt porto behövde man inte längre bege sig till ett bemannat postkontor där en tjänsteman skulle ta emot brevet personligen. Istället kunde brevskrivare köpa en mängd frimärken över disk och sedan lämna av sina brev i de nya ”brevlådorna” som hade placerats strategiskt på platser där människor ofta vistades.
När Postverket år 1855 beslutade att Sverige skulle få sina första frimärken, föll uppdraget på Pehr Ambjörn Sparre. Myndigheten bestämde att Sparre skulle leverera frimärken i valörerna 3, 4, 6, 8 och 24 skilling. Varje frimärke skulle ha en egen färg, så att de enkelt skulle kunna hållas isär. I övrigt var de mycket, mycket lika varandra. Sparre drev ett litet boktryckeri i Stockholm och hade investerat i en modern tryckpress från England som med en väldig kraft pressade ihop ett ark lump med individuellt löstagbara klichéer. En kliché för varje frimärke. När tryckpressens käftar släppt sitt grepp om lumpen hade ett ark med 100 frimärken skapats. Samtliga illustrerade av en vapensköld med tre kronor.
I takt med att Sparres frimärken blev populära ökade ordervolymerna och därmed även stressen i den lilla fabriken. En dag skulle nya frimärken med valören ”åtta skilling” produceras på tryckeriet. Den som bemannade tryckpressen noterade under produktionen att en av klichéerna inte längre var skarp, utan gav ett otydligt tryck. Eftersom Postverket endast godtog frimärken av högsta kvalitet sprang operatören genast för att hämta en ny kliché, så att alla 100 frimärken skulle få knivskarpa konturer. Det är nu misstaget begås.
Kanske var det sen eftermiddag och mycket varmt i tryckeriet. Kanske hade tryckeriets förman klagat på operatörens långsamma tempo under hela dagen. Kanske hade arbetarens tankar börjat glida mot kvällens måltid eller en väntande dejt när hen sträckte sig efter den nya klichén som skulle ersätta den oskarpa. För nu blir det fel. Istället för att sätta en kliché för ett åttaskillingsporto i tryckpressen sätts en som är till för tre skillingsporto dit istället, vilket resulterade i ett 99 % korrekt tryck. Men den sista felaktiga procenten gjorde att det hade skapats ett gult frimärke – som egentligen skulle ha varit grönt.
Trots rigorösa kontroller på tryckeriet, vid leverans till Postverket och inte minst den individuella inspektion som varje postmästare varje dag gjorde när han personligen stämplade varje inlämnat brev så lyckades ett feltryckt frimärke – en gul tre skilling banco – leta sig ut i postsystemet. För den 13 juli 1857 lämnades ett brev av i en brevlåda och delades ut till Per Wilhelm Sillén på Munga gård i Västmanland.
Här hade historien om den gula treskillingen kunnat sluta. Då hade det aldrig blivit världens dyraste frimärke. Men historien får en ny skjuts många år i framtiden när frimärkshandlare Heinrich Lichtenstein sätter in en annons i en Stockholmstidning. I annonsen står det skrivet att hans frimärkshandel betalar 7 kronor styck för de nu 30 år gamla banco-frimärkena. Ynglingen Georg Backman ser denna annons och frågar sin mormor om han får leta igenom hennes gamla brevsamling på jakt efter postgångna banco-frimärken. Det fick han så gärna.
Georg rotar runt i kofferten med gamla brev och hittar där ett exemplar av just det frimärke som frimärkshandlare Lichtenstein eftersökt. Den unge mannen åker till Lichtensteins frimärkshandel och räcker över det gamla kuvertet till Lichtenstein, som hajar till. Ett märkligt feltryck… Lichtensteins betalar Georg 7 kronor för frimärket, men han inser snabbt att det skulle kunna inbringa betydligt högre summor än så i frimärkssamlarkretsar.
I november 1890 visas frimärket upp för allmän beskådan för första gången. Intresset är stort. Frimärket sälj till den franske greven Philipp Ferrari för 4 000 österrikiska Gulden – en betydande summa. Under 1900-talet säljs frimärket sedan flera gånger och frimärket har flera gånger slagit rekord som världens dyraste. 1998 såldes den gula tre skillingen för 15 miljoner kronor.
Historien om när Leif Erikssons överöste postsystemet med världens dyraste frimärke
”Dear friend:
In order to celebrate World Communications Year 1983 I have made a reprint of the famous Swedish Yellow Error, of which only one copy is known.
Please keep my letter as a work of Mail Art and use one of the enclosed stamps on a letter back to me. Late 1984 your letter will be exhibited in The Yellow Error Mail Art Show.”
Detta brev skickades ut till massor av mail art-entusiaster både i och utanför Sverige. Det maskinskrivna brevet skrevs av konstnären Leif Eriksson och låg i kuvert frankerade med världens dyraste frimärke.
Konstformen mail art går ut på att man skickar konstverk genom posten. Mail art-rörelsen växte fram på 1960-talet som en del av den experimentella och alternativa konstscenen och själva utbytet mellan sändaren och mottagaren blir en del av verket.
För att minska risken att bli upptäckt skickade Leif breven från flera olika platser i Sverige – en uppgift som han bland annat fick hjälp med av sin vän Lars Vilks. Till en början fungerade det bra, men det dröjde inte allt för länge innan postcentralerna upptäckte det ovanliga frimärket och en polisanmälan upprättades.
Leifs idé var alltså att överösa det svenska postsystemet med brev frankerade med världens dyraste frimärke. Det var ett busigt upptåg där han lekfullt bryter lagen på ett flagrant sätt. Att använda världens dyraste frimärke som porto skulle ju vara ungefär lika dumt som att använda Mona Lisa som uppläggningsfat.
Polisens förundersökning lades snabbt ner. Det skulle vara för svårt att bevisa att det hela var ett bedrägeri när förfalskningen gjorts med just detta porto. Dessutom hade den ekonomiska förlusten för Posten inte varit särskilt hög. Så många mail art-entusiaster fanns det faktiskt inte.
En tavla som får mig att le varje dag
Senaste åren har ganska få av Leif Eriksson verk letat sig ut på den svenska auktionsmarknaden. Men efter att Ystads konstmuseum 2023 anordnade en mycket fin retrospektiv utställning har allt fler verk kommit ut till försäljning. Det var i samband med denna lilla springflod av ökad tillgång som jag lyckades köpa en mapp med olika tryck av konstnären. Jag valde att rama in ett av Leifs provtryck, daterat den 10 mars 1976.
Första gången jag läste om Leif Erikssons frimärkesbus höll jag på att skriva ett bokmanus om Lars Vilks. Boken om Vilks blev det aldrig någonting av, men jag minns att jag tog en omväg och ägnade flera timmar åt att lära mig mer om den spjuveraktige konstnären från Bjärred.
Leif Eriksson gula frimärken belyser inte bara det absurda i att små små lappar av lump kan vara värda stora pengar, utan även att misslyckanden kan bli intressanta. Det är just i de små nyanserna, i humorn och i det lekfulla återskapandet, som det stora bor. Leifs konst påminner oss om att inget är för litet för att undersökas, remixas och återuppfinnas. Det räcker med en blinkning, ett nålstick, eller en frimärksliten detalj för att göra världen lite större och lite roligare. Och det, om något, är betryggande.
När någon är på besök hemma hos mig och visar det minsta intresse för mina inramade frimärken tar jag min chans att berätta historien om hur ett feltryckt frimärke spreds och stoppades. Och ibland ser jag ett leende på besökarens läppar.
