När man kommer hem till en 90-talist är det vanligt att mötas av en lägenhet med helt tomma väggar. För denna generation, som jag själv tillhör, finns inget utbrett ideal att pryda sitt hem med målningar och skulpturer. Konst är framför allt något som man ser på ett museum, snarare än något som måste hänga i hemmet.

Hos våra mor- och farföräldrar, födda under första halvan av 1900-talet, är konst i hemmet en självklarhet. I denna generation skulle man betraktas som märklig om det inte någonstans i en lägenhet hängde en oljemålning eller litografi. Det behövde inte vara någon påkostad eller märkvärdig konst – motiven gick ofta igen och skulle kanske framför allt vara vackra att titta på, snarare än konstnärligt utmanande.

En stor del av den konst som prydde svenska hem under mitten av 1900-talet kallas ibland, nedvärderande, för Hötorgskonst. Denna typ av konst anses sakna både konstnärligt djup och ekonomiskt värde. Trots detta hade den en viktig plats i många hem förr. Motiven, som ofta hämtades från exotiska platser och avlägsna kulturer, gav människor en känsla av att få ta del av en större värld – en värld som för min mor- och farföräldrars generation började bli allt mer tillgänglig när de började bygga bo.

Precis som med många saker som vi köper och säljer, betraktas konst som finns i stora upplagor som mindre värdefull. Det som är lätt att få tag på är i regel billigt. Men bara för att något är billigt behöver det inte vara dåligt. Tvärt om – jag tycker att den folkliga konsten ger en intressant inblick i den svenska folksjälen.

En av Sveriges främsta konstnärskorrespondenter

Det finns en folklig konstnär som jag har fastnat lite extra för. Han hette Lars Norrman (1915-1979) och blev under mitten av 1900-talet en mycket folkkär skildrare av platser långt bort från Sverige. Ett kvitto på den totala folklighet som Norrman uppnådde är att flera av hans målningar länge fanns att köpa i varje Ikea-varuhus.

Trots att jag säkert stött på Norrmans konstverk flera gånger i min uppväxt var det först när jag såg en litografi på Limhamns auktionshus som jag fick upp ögonen för honom. 

Den lilla illustrationen är enkel i sin utformning, kanske kan man säga att den är naiv, och består endast av fyra-fem olika färger. Med stora färgsjok och sparsam detaljrikedom skildrar Norrman en tjurfäktares kamp mot en rusande tjur. Djuret syns endast som en skugga i tjurfäktarens röda muleta, men ser ändå rasande ut. Det är en enkel och effektfull bild som är både vacker och fasansfull.

Lars Norrman föddes i Helsingborg 1915. Hans far var sjökapten och Lars började arbeta till sjöss i tonåren. Sin lediga tid tillbringade han med att måla av det han såg från sitt lilla hyttfönster.

De små målningarna som Lars skapade ombord på båten uppskattades av nära och käka, vilket inspirerade honom att vidareutveckla sitt konstnärskap på Otte Skölds målarskola i Stockholm. Åren till sjöss satte tydliga spår i hans arbete och blev en viktig inspirationskälla. Det var också just reseskildringar som senare skulle ge honom ett genombrott som konstnär i Sverige.

1949 gav Norrman ut boken Inok där han skildrar polareskimåernas liv med text och målningar. Boken blev den första av många reseskildringar som Norrman gav ut. Under sitt liv skulle Lars ge ut flera böcker om resor, till exempel på Senegalfloden, till Tadzjikistan och i Spanien.

Norrmans motiv är ofta färgglada. I de flesta fall finns en eller flera människor avbildade, men ibland fångar han bara en tom gata eller en hamnmiljö. Människorna är påfallande ofta nakna, på platser långt bort från Sverige.

Konsthistorikern Teddy Brunius skriver så här om Norrmans måleri i Svenskt biografiskt lexikon: 

”Inkännande människoskildringar blev aldrig ett mål för Norrman. I hans konst fanns redan från början en kylig distans och ett intresse för detaljer. Han blev en rapportör av miljöer.”

Det stämmer, tycker jag. Och det är nog det som gör Norrmans målningar lätta att leva intill. De är behagliga att ha på en vägg, över ett köksbord. De är snälla. De är intressanta. Det distanserande måleriet behöver inte vara något dåligt. Det kanske snarare är det som gör målningarna älskade av många.

Tillgång och efterfrågan

Den som vill köpa ett verk av Lars Norrman idag behöver varken söka länge eller betala mycket. Idag kan man hitta en vacker liten gouache eller oljemålning för så lite som 500 kronor. Hans litografier är ännu mer prisvärda och kan köpas för några hundralappar, ofta inklusive ram.

Anledningen till att Norrmans målningar är billiga, trots att han är en så omtyckt konstnär är att hans verk finns i väldigt stora upplagor. Litografierna trycktes ofta i över 200 exemplar och hans oljemålningar finns i hundratals.

Så här beskriver Teddy Brunius Norrmans väg till folkligheten:

”N[orrman] blev under senare år invecklad i en effektiv folkligt förankrad försäljningsverksamhet av sina verk, och därigenom kom han av kritiker och konstnärskamrater att orättvist underskattas som artist.”

Damned if you do, damned if you don’t. Norrmans aktning som konstnär sjönk för att han sålde många verk, i stora upplagor. Han gjorde alltså det som nästan alla konstnärer vill – han sålde sina målningar till många.

Men han sålde dem billigt. Och då rynkar en del av konstetablissemanget på näsan. Att balansera mellan konstnärlig integritet och kommersiell framgång är svårt.

Vidare läsning om och av Lars Norrman:

Lars A Norrman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8404, Svenskt biografiskt lexikon (art av Teddy Brunius).

Inok, Lars Norrman, 1949

Målare bland matadorer, Lars Norrman, 1958

Med jetplan till världens tak, Lars Norrman, 1959