Detta är en del ur boken Möjligen omöjlig: en biografi över Oscar Reutersvärd. Läs fler kapitel här.

Amanuens Oscar Reutersvärd sitter vid sitt skrivbord på konsthistoriska institutionen vid Stockholms högskola när telefonen ringer. Året är 1941. Oscar svarar och en man i andra änden berättar sitt ärende. Mannen hette Otto G. Carlsund och hade just startat tidskriften Konstvärlden. Nu undrade han om det fanns några studenter på konsthistoriska institutionen som skulle vara intresserade av att jobba extra på hans redaktion. Oscar lovar att fråga en av institutionens duktiga studenter och skickar snart denna till Carlsunds kontor.

Två veckor går, och telefonen ringer igen. ”Den ni skickade duger ej!” förkunnade Carlsund. ”Vad tråkigt”, svarade Oscar. ”Jag skickar någon annan”. Men inte heller den andra kandidaten föll Carlsund i smaken. Otto ringer tillbaka en tredje gång. Oscar skäms för att han två gånger misslyckats med att skicka någon som levde upp till Ottos förväntningar och ser därför bara en väg framåt: ”Jag tar uppdraget”, säger han.

En svensk modernist

Otto G. Carlsund föddes 1897 i en svensk familj bosatt i Sankt Petersburg, där hans far arbetade som ingenjör vid ett av Nobels företag. Redan som barn fascinerades Otto av maskiner, särskilt tåg, och spenderade timmar med att studera deras konstruktion, rörelser och former. Hans fars tekniska kunnande och karriär inom ingenjörskonsten kom att prägla honom, men det skulle snart visa sig att Otto hade en annan bana att följa.

I 20-årsåldern begav Otto sig till Dresden för att påbörja sina konststudier och blev senare elev på skolan Académie Moderne i Paris. Skolan, även kallad Académie Léger-Ozenfant, drevs av Fernand Léger och Amédée Ozenfant. Oscar Reutersvärd, som långt senare också ska få möjlighet att vara elev på skolan, berättar följande i sin egen bok om Otto G. Carlsund:

”De två lärarna var varandras antipoder. Léger var utåtvänd, spontan och socialt engagerad. Han ville lära ut en kraftfull kubism, som varje vanlig betraktare skulle vara mottaglig för och byggas upp av (…) Rakt motsatt var Ozenfant den finslipade teoretikern, beläst och instuderad på didaktiska specialiteter (…) De båda lärarna liknade också varandra i mycket. De var båda anti-individualister, anti-expressionister, anti-romantiker och fordrade en rigorös formdisciplin i kompositionsarbetet”. (37)

Under sin tid i Paris blev Carlsund nära vän med sina lärare, Fernand Léger och Amédée Ozenfant. Han knöt även kontakter med några av modernismens största namn, däribland Piet Mondrian och arkitekten Charles-Édouard Jeanneret, mer känd som Le Corbusier.

Tillsammans med sina konstnärsvänner blev Carlsund en av förgrundsfigurerna inom den nonfigurativa konsten – en rörelse där igenkännbara motiv ersattes av rena former och färgfält. Detta ledde till bildandet av konstnärsgruppen Art Concret, som strävade efter en strikt, geometrisk och rationell konst utan subjektiva inslag.

Den misslyckade utställningen på Stockholmsutställningen

Oscar visste mycket väl vem Carlsund var när han ringde till högskolan. Det var få konstintresserade i Sverige som hade missat Carlsunds stora misslyckande och ekonomiska kollaps på Stockholmsutställningen 1930, där han hade samlat och ställt ut postkubistisk konst i en ljus kafélokal.

”Där hängde en vägg fullhängd med de stora europeiska modernisterna. Jag begrep som 15-åring inte mycket av detta, men skulle så småningom höra hela den tragiska historien”, berättar Oscar senare i en radiointervju. (38) Det var nämligen fler än Oscar som inte begrep mycket av Carlsunds kurerade samling på Stockholmsutställningen.

Till utställningen hade Carlsund lånat in moderna verk från sina vänner i Paris. Totalt skickades 107 verk av 31 konstnärer till Stockholm. GAN, Mondrian och Georges Vantongerloo var några av de som skickade målningar till utställningen.

Carlsund hade förhandlat till sig att få ta 30–33 % i kommission när konstverken såldes och han räknade kallt med att alla målningar skulle säljas. Därför hade Carlsund använt målningarna som säkerhet för att bekosta de merkostnader han hade för att anordna utställningen.

Den 19 augusti 1930 öppnade ”Postkubistiska expon” på Stockholmsutställningen. De inlånade verken hängde på en 27 meter lång vägg ovanför ett dussintal cafébord. Carlsund hade sett framför sig att både privata samlare och svenska konstinstitutioner skulle gör allt för att lägga beslag på de nonfigurativa superstjärnornas tavlor. Men bara tre målningar såldes. (39) Det hela ledde till en ekonomisk kollaps och många stukade vänskapsrelationer för Carlsund.

En del av Konstvärlden

Efter två misslyckade tips blev det alltså tillslut Oscar själv som åtog sig uppdraget att hjälpa till på Carlsunds nystartade publikation Konstvärlden. Tidningen, vars redaktion höll till i Carlsunds bostad på Valhallavägen 54 i Stockholm, gick runt på ett stort antal volontärer och studenter i konsthistoria. (40)

Trots att Oscar hade fullt upp både vid högskolan och med familjen lyckades han trycka in uppdraget i sin kalender.

”Både jag och min hustru Britt tjänstgjorde på tidskriften och sprang runt och besökte konstutställningar, och skrev rapporter om detta. Det blev en mycket viktig praktik för mig – att lära mig allt om redigering, kontakt med tryckerier.” (41)

”Min första uppgift på morgonen var att vässa pennor. Vid tolvtiden serverades lunchen. Mot slutet av måltiden började Carlsund tala, om konst och och om sina år i Paris.”, berättar Oscar senare om sin tid på tidskriften. (42)

Någon nära vänskap med Carlsund verkar Oscar aldrig ha fått. När Oscar nämnde att också han hade fått skolning av en stor målare, Otte Sköld, avfärdade Carlsund det med en spydig kommentar: ”Jaså, på den där skolan för hemmafruar på Östermalm!”. (43) För honom kunde inga svenska konstnärer mäta sig med Fernand Légers skola i Paris – det var där den verkliga konsten skapades.

Oscar arbetade på Konstvärlden mellan 1941 och 1945. Någon större mängd pengar fick han inte för besväret. ”Arvodena var små eller inga”, skriver Anders Wahlgren i sin bok om Carlsund. (44) Bland Oscars anteckningar hittade jag en nedtecknad redogörelse om hur det kunde gå till när Carlsund hade ont om pengar:

”När jag levererade manuskriptet till ’Rumsbegreppet och rummet’ för Julboken 1941 [ett specialnummer av Konstvärlden] hade Otto G. Carlsund inte pengar att betala det författararvode som han hade utlovat mig, d.v.s. 35 kronor. Han tog då fram sin portfölj med skisser och diverse från 30-talet. Ur den plockade han ett av utkasten till ’Stilleben med fetish’. Det var ett färgprov i gul och blå guachfärg med svastikan, hammaren + skäran och texten ’Åt helvete’. Han hade flera andra skisser, som jag kanske tyckte var intressantare men Carlsund förklarade att den blå-gula visade bäst hans slutgiltiga intentioner. De övriga skulle jag kunna ’arbeta till mig’ i fortsättningen”. (45)

---

Källor

37. ”Otto G Carlsund” (1988) av Oscar Reutersvärd, sid 18-19

38. En omöjlig figur berättar, del 2, Sveriges radio P1

39. Konstfiaskot har fått upprättelse, Dagens Nyheter

40. ”Otto G. Carlsund” av Anders Wahlgren (2021), sid 265

41. En omöjlig figur berättar, del 2, Sveriges radio P1

42. Dagens Nyheter, 16 april 1988, sid 14

42. ”Oscar Reutersvärd: kedjor – omöjliga figurer – labyrinter”, 2001, sid 10

43. ”Otto G. Carlsund” av Anders Wahlgren (2021), sid 270

44. carlsunds dåliga ekonomi IMG_0462.JPG