Detta är en del ur boken Möjligen omöjlig: en biografi över Oscar Reutersvärd. Läs fler kapitel här.

Ett sätt att börja berätta historien om Oscar Reutersvärd skulle kunna vara att berätta om hans far, Oscar Reuterswärd. Eftersom deras namn är identiska, så när som på att de valde att använda olika former av v i sina efternamn, kan vi benämna fadern Oscar den äldre (d.ä.).

En solig eftermiddag vandrade Oscar (d.ä.) genom Kungsträdgården i Stockholm och fick syn på en kvinna helt klädd i vita kläder. Oscar (d.ä.) blev hänförd, introducerade sig för kvinnan som befann sig i parken för att rasta sina två ståtliga vita vinthundar. ”Blanche Gottschalk heter jag”, sa kvinnan och log mot Oscar (d.ä.).

Nio månader senare föder Blanche en son som döps till Clarence. Det unga paret ska inom loppet av tre år få ytterligare två barn. Sist i barnaskaran föds en flicka. Hon får namnet Blanche, efter mamman. Men innan dess föds en pojke som döps till Oscar. Det är hans liv vi nu ska fördjupa oss i.

När vår huvudperson Oscar föds, den 29 november 1915, har Oscar (d.ä.) flyttat hem från USA och arbetar nu som tandläkare i Stockholm. Han har också gift sig med Blanche och den lilla familjen bor i en stor våning på Strandvägen 5A på Östermalm.

Reuterswärdarnas våning var en värld i sig – magnifik och vidsträckt. Här arbetade ett köksbiträde, en husa, en barnjungfru och en sömmerska för att få vardagen för familjen att rulla på smärtfritt. När Oscar minns tillbaka på sin barndom beskriver han en tillvaro där de tre syskonen mer eller mindre levde tillsammans med tjänstefolket i veckorna och att de bara träffade sina föräldrar på helgen, när familjen åt tillsammans i den stora matsalen. (1)

Morfar Philip och möbiusbanden

Extra roligt var det när barnen morfar, Philip Gottschalk, kom på besök. Philip föddes i London men hade runt sekelskiftet flyttat till Stockholm för att öppna trolleriaffären ”Philip Gottschalks optiska bazar”. (2)

Philip var en skicklig trollkonstnär och kunde med hjälp av sina optiska manicker trollbinda Oscar och hans syskon i timmar. (3) Och det var ett speciellt trick som skulle sätta extra djupa spår i Oscar – nämligen när han lärde honom att skapa ett oändligt ”möbiusband”.

Ett möbiusband är en enkel, men gåtfull form som har förbryllat och inspirerat matematiker, konstnärer och filosofer i århundraden. Möbiusbandet är en symbol för det oändliga, en form utan början och slut, där det som verkar ha två sidor i själva verket bara har en. Detta trick öppnade Oscars ögon för det omöjliga.

För att ska ett möbiusband behöver du en smal pappersremsa. Om du vrider ena änden ett halvt varv innan du klistrar ihop den till en ring, har du skapat något märkligt. Bandet ser ut som en vanlig slinga, men om du låter en penna följa dess yta upptäcker du något oväntat – du ritar på ”baksidan” utan att någonsin ha bytt sida. Bandets paradoxala natur bryter med det självklara och utmanar vår förståelse av rymd och gränser.

Denna logiska kullerbytta kommer Oscar att bära med sig hela livet och den är en nyckel till att förstå de tusentals omöjliga figurer som han senare kommer att skapa i sitt liv.

Röda bockar på Sofi Almquists samskola

När det är dags för Oscar att sättas i skola insisterar morfar Philip, som ju var britt, på att Oscar ska gå i en skola där man praktiserar brittiska undervisningsprinciper. Valet faller på Sofi Almquists samskola på Nybrogatan 19 på Östermalm.

I början av 1900-talet var det fortfarande väldigt ovanligt att flickor och pojkar gick i skola tillsammans, men Sofie Almquists samskola var progressiv. Och tur var väl det. I Oscars syster Blanches skolklass går nämligen den flicka som Oscar en dag ska gifta sig med – Britt Lundbohm. Det är här de för första gången lär känna varandra och där de börjar knyta det band som gör att de kommer leva tillsammans tills döden skiljer dem åt. (4)

Om man bortser från skolgårsromanser var skolgången stundtals ganska tuff för Oscar. I en dagboksanteckning skriver han:

”Jag var omöjlig i skolan. Hopplös i multiplikationen och rättstavningen. Vilken trängsel av rödkritsbockar i alla mina böcker. ’Kritröd’ var för mej, på den tiden, en fullständigt naturlig metafor…” (5)

Oscars dåliga resultat förklarades kanske med slarv och ointresse av lärarna. Men det fanns en enkel förklaring, som Oscar inte kände till förrän i vuxen ålder, då han diagnostiserad med dyslexi. En sensommardag i augusti 1950 noterar han följande i sin dagbok:

”Idag fick jag veta orsaken till alla mina uppfattningssvårigheter. Av en specialist. Jag är ordblind, utpräglat ordblind”. (6)

Det är många som vittnat om Oscars speciella sätt att närma sig det skrivna ordet: ”Oscar tycktes skriva långsamt, men det han skrev behövde inga ändringar”, minns hans vän Teddy Brunius senare. (7)

Dyslexin är något som Oscar kämpade med under hela sitt liv. Även som 80-åring tyckte han ibland att det var svårt att verbalisera sina tankar i text. Oscar beskrev det som att han såg bokstäverna ”ligga ovanför pappret”. (8) Denna perspektivförskjutning kommer senare i livet vara en kreativ sjö att ösa ur, när han skapar sina omöjliga figurer.

Som tur är innefattar inte alla lektioner rättstavning och bokstäver. En lektion som Oscar alltid längtade till var de i bild. Bildläraren på skolan hette Ingrid Alexanderson och var utbildad på Royal Academy i London. Hon skulle bli Oscars första läromästare inom konsten. (9)

På sina lektioner lärde Alexanderson ut en avancerad metod där man låter akvarellfärgen flöda över pappret genom att pappret hålls i 45 graders vinkel. Resultatet ger en jämn och vacker effekt, helt utan spår av penseln. (10) Oscar gav sig tusan på att bli bäst på tekniken: ”När mina kamrater var ute och åkte skidor satt jag hemma med min pensel, mina färger och vattnet och tränade i metoden” konstaterade han stolt senare. (11)

Och hans slit med att bemästra tekniken gav frukt:

”Mästerprovet var att göra en färgcirkel, där ett spektrums alla färger radade upp sig och gick över i varann, utan övergångar. Det lyckades man med genom att sakta vrida pappret och lägga över den ena färgen efter den andra. Jag lyckades göra fyra sådana mästerprov som var helt perfekta. De hängdes ut vid skolavslutningen i ett ’skrytrum’, där elevernas bästa saker förevisades för tillströmmande föräldrar” (12)

Konstsamlaren Ernest Thiel, vars barn också gick på skolan, ska enligt Oscar ha stannat till framför färgcirkeln, klappat honom på huvudet och sagt: ”Mycket bra målat!”. Thiels vänliga ord skulle Oscar aldrig glömma: ”Sådant sa han bara till Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson, så det var en av de stora dagarna i mitt liv”.

De blodiga på Östra Real

Oscar blev äldre och började på Östra Real. Märkt av de dåliga resultaten i svenska och de goda i teckning hade han börjat fundera på en framtid som konstnär. Men hans far, Oscar d.ä., satte stopp för den drömmen. Konstnär var inget riktigt yrke, tyckte pappan. Plan B blev då att satsa på en karriär inom arkitekturen – ett yrke där kreativitet och struktur möttes, och där hans bildskapande fortfarande kunde få utrymme.

I Östra Reals latinklass fann Oscar vänner för livet. Tillsammans med fyra andra unga män bildade den en kompisgrupp som de gav namnet ”De blodiga”. De var en sammansvetsad grupp där vänskapen sträckte sig långt bortom skolbänken. De nyfunna kamraterna skulle komma att spela en avgörande roll för Oscar, både i hans privata liv och i hans framtida yrkesbana. (13)

En vännerna var Gerard Bonnier, den ende sonen till förläggaren Åke Bonnier. Både Oscar och Gerard hade bett om att slippa gå på gymnastiklektionerna, så medan deras klasskamrater hoppade över plintar tillbringade de istället tiden med att ströva runt på Stockholms konstgallerier.

Gerards framtid var utstakad från början – han skulle självklart följa familjetraditionen och arbeta på Albert Bonniers Förlag. Och så blev det. Han blev förlagets VD 1953 och skulle senare spela en central roll i svenskt konstliv som ordförande för Föreningen Moderna Museets Vänner (1961–1977) samt styrelseledamot i Sveriges Allmänna Konstförening. Under sin livstid byggde han dessutom upp en enastående samling av svensk och internationell modern konst. (14)

En annan medlem i ”De blodiga” var Jan Cornell, son till konsthistorikern Henrik Cornell. Han och Oscar skulle förbli nära vänner genom hela livet. Efter studierna följde Jan i kamraten Gerards fotspår och kom att arbeta inom Bonnierkoncernen, där han gjorde karriär som redaktör och förlagsdirektör.

Hos familjen Cornell var dörren alltid öppen för Oscar. Runt bordet diskuterades det konst och kultur och konstprofessorn Henrik lade gärna ut texten om världens alla vackra ting. Efteråt öppnades dörrarna till Henriks 80 kvadratmeter stora bibliotek, där sällsynta böcker med otroliga illustrationer inspirerade till vidare upptäckter för Oscar och Jan. (15)

Henrik Cornell såg tidigt potentialen i den unge Oscar. Han ska ha sagt: ”Du ska efter studenten börja läsa hos mig. Gör du det ska jag genast göra dig till min amanuens”. Oscar höll hårt i Henrik Cornells löfte – om han bara ville skulle vägen nu ligga öppen för ett liv inom konstvetenskapen.

Den fjärde medlemmen i De blodiga var Tage Nilsson, son till rektorn för Stockholms borgarskola. Han och Oscar arbetade senare sida vid sida på tidskriften Konstvärlden, innan Tage fortsatte sin bana inom den svenska förlagsbranschen.

Den femte kamraten var Arne Fägersten, vars liv fick ett tragiskt slut. Under en skidresa drabbades han av en aggressiv lunginflammation och gick bort alldeles för tidigt. Arne var son till en av kamraternas lärare i svenska och litteratur på Östra Real, och hans bortgång lämnade ett tomrum i vänskapskretsen.

---

Källor

1. Brev från Oscar till de Rijk, odaterat, nr 3, sida 2

2. Philip Gottschalks optiska bazar, Stockholmskällan (stockholm.se)

3. Brev från Oscar till de Rijk, daterat 19 juli 1995.

4. Oscars anteckningar (Oscars boendehistorik IMG_0369.JPG)

5. Dagboksanteckning från Oscar Reutersvärds arkiv, daterat 12 december 1957

6. Dagboksanteckning från Oscar Reutersvärds arkiv, daterat 16 augusti 1950

7. Svenska dagbladet, 20020227

8. Svenska dagbladet, 20020227

9. Brev från Oscar till de Rijk, 30 september 1998

10. Svenska dagbladet, 20020227

11. En omöjlig figur berättar, Sveriges Radio P1, del 1

12. En omöjlig figur berättar, Sveriges Radio P1, del 1

13. ”Den omöjlige Oscar Reutersvärd” i Konstvärlden nr 2, 1992

14. ”Bokförläggaren och konsten” av Niclas Östlind, 2017

15. ”Min bror Jan” av Guj Cornell, sid 80 och 89