Den 6 juni 2025 öppnade Maria Pohls utställning ”Här är bror” på Galleri 21 i Malmö. Det var den första utställningen som jag var curator för. Här är några lärdomar som jag tar med mig från denna erfarenhet.

En curator är en person som ansvarar för att välja, organisera och presentera konstverk i utställningar, ofta med ett genomtänkt tema eller budskap, läser jag någonstans. Det finns säkert både utbildningar och hierarkier inom denna värld, men de är för mig både ointressanta och okända. Jag valde helt enkelt att kalla mig curator i detta projekt.

Idén om att anordna en utställning på Galleri 21 kom efter att jag på frivillig basis hade hjälpt till med olika kommunikationsaktiviteter på det anrika Malmö-galleriet under ett år. Jag noterade att galleriet skulle ha stängt mellan juni-augusti och såg min chans – kanske skulle jag kunna få låna lokalen och skapa en egen utställning här? Det fick jag så gärna, sa galleriets föreståndare Göran och Josabet.

Då fanns bara en fråga kvar att besvara: vad skulle jag fylla detta 120 kvadratmeter stora galleri med? Även om jag känner många kreativa personer så var det Maria Pohl som jag först kom att tänka på.

Förutom att jag och Maria var vänner sedan många år tillbaka så skapar hon konst med ett formspråk som verkligen tilltalar mig. Maria svarade snabbt ja! på frågan och i slutet av mars 2025 började vi att planera utställningen i ett gemensamt onlinedokument.

Här är bror växer fram

Jag har följt Marias skapande under många år. Hon är skicklig på att med relativt små medel återge människor och känslor i sin konst. Hon har tidigare gjort stora muralmålningar av historiska kvinnliga poeter och målat objekt från egyptisk mytologi.

Men just nu befann hon sig i slutet av ett två år lång föräldraledighet. Därför var familjelivet det som hon ville skildra på Galleri 21. När Maria började skicka de första bilderna som hon skapat till mig stod det snart klart att det var just rollen som mamma och det lilla familjelivet som skulle bli utställningens kärna.

Maria, som inte bor i Malmö, hade aldrig besökt Galleri 21 förut. Så det första jag sa till henne var: du måste ta med många saker, för detta är ett stort galleri. På den punkten levererade hon verkligen! Maria satte igång och producerade i en otrolig takt och när hon väl kom till Malmö två dagar före utställningen skulle öppna hade hon med sig 78 verk.

Utställningen bestod av fyra sorters verk:

• Svartvita foton som Maria hade färglagt
• Enklare skisser
• Fem stora målningar
• Två tuftade verk (kanin och diskhandskar)

Det stora antalet verk var ett ingångsvärde som jag verkligen ville ta med mig in i arbetet med utställningen. Jag tycker nämligen ofta att gallerier är alldeles för sparsamt hängda, med för få verk. Det var bara tur (och en lyx!) att Maria är en så produktiv person, som gärna hjälpte mig att uppfylla min vision.

Lärdomar till nästa gång

Utställningen ”Här är bror” öppnade på nationaldagen och hade öppet i totalt tre plus tre dagar, över två helger. Här är några lärdomar som jag tar med mig till nästa gång:

Det tar tid

Maria, som bor i Stockholm, skulle komma till Malmö två dagar före vernissagen. ”Gott om tid att hänga konsten”, tänkte jag. Men oj vad lång tid det tog! Allt som allt tog det över tio timmar för två personer att få upp alla rama in och hänga alla konstverk på väggarna.

Hur kommunicerar man en utställning?

Galleri 21 har inget inarbetat formspråk, så jag var tvungen att skapa ett grafiskt manér för utställningen från scratch.

Den grafiska formgivningen utgick från ett av utställningens bemålade foton och utställningens rubrik, handskriven av Maria.

Till affischen la jag till två saker som jag ofta tycker saknas när jag ser affischer på stan som gör reklam för evenemang: en regelrätt beskrivning av vad man kan förvänta sig (”En utställning om barnen, om mamman, om vardagen”) och en QR-kod direkt till ett Facebook-evenemang.

Utöver affischering arbetade vi med sociala medier för att nå en bredare publik. Vi skapade även ett Facebook-evenemang med all information om evenemanget. Sedan använde vi existerande sociala medier-konton (Marias, galleriets och andra deltagares) för att nå ut.

Konsten att anordna en vernissage

Det finns ju någon slags vedertagen mall för en vernissage:

Man öppnar dörrarna, det bjuds på vin, kanske får man en blombukett av någon man känner. Dessutom är det ju brukligt att det sker något extra just denna dag.

På vernissagen för Här är bror anordnades två aktiviteter: en akustisk spelning med Emma Chawinga och en performance med Anna Kubista. Det var oerhört effektfullt att se Emma och Annas egna verk, som också behandlade frågor om föräldraskap och barn, framföras på galleriet. De gav verkligen konsten på väggarna en extra dimension.

Om jag hade fått planera vernissagen igen så hade jag grupperat innehållet lite mer nära i tid. Emmas spelning skedde klockan 13 och performance-akten skedde klockan 15, vilket gjorde att publikunderlaget var ganska olika när de två verken framfördes. Det hade nog varit bättre att gruppera de två framträdandena så att de som kom för att titta på det ena även kunde uppleva det andra under sitt besök.

Kringaktiviteter gav utställningen liv under hela utställningstiden

Utöver framträdandena på vernissagen anordnade vi tre andra aktiviteter:

• Yoga mitt i utställningen: På den första söndagen anordnade yogainstruktören Hanna ett yinyoga-pass.
• Uppläsning på tema barn och familj: Fem författare dela med sig av texter (Carola Mikaelsson, Christine Antaya, Ida Zidore, Sofia Kentros och Zafira Vrba Woodski).
• Finissage med cello och sång av Filippa Westerberg.

Dessa kringarrangemang är nog det som jag kommer minnas allra mest från utställningsperioden. De gav bilderna ännu mer mening och fler perspektiv.

Få trillar in, trots att det är öppet och gratis

Galleri 21 ligger på en väldigt aktiv gata, mitt i Malmö. Här passerar tusentals människor varje dag – ändå är det bara någon promille av alla förbigående som vågar (eller vill?) ta de fem trappstegen ner till galleriet. Desto fler tittade nyfiket in genom de stora fönstren.

När vi började planera utställningen visste jag att vi skulle få jobba hårt för att sprida evenemanget och locka dit besökare, men jag trodde nog att lite fler människor skulle vandra in, bara på grund av galleriets läge. Gissningsvis hade vi 50-75 drop-ins (som inte var människor som vi aktivt hade bjudit in) under de sex dagarna som vi hade öppet.

Ett hej räcker jättelångt

De människor som trotsar den svenska försiktigheten och ändå tar stegen ner för trappan ser först väldigt förvirrade ut, men om de möts av ett hej och välkommen skiner de ofta upp.

Det är nog det jag tar med mig mest från hela detta projekt: det är underbart att se hur folk reagerar på att få se och uppleva konst.

Väldigt många av de som bara råkade gå förbi galleriet stannade länge för att prata och diskutera det de såg på väggarna.

Många mindes sin egen tid med barn och delade gärna med sig av egna minnen från mer eller mindre hektiska ögonblick från deras eget minne.

Då kände jag att vi hade lyckats skapa något fint.

Filip Reeder,
16 juni 2025