Detta är en del ur boken Möjligen omöjlig: en biografi över Oscar Reutersvärd. Läs fler kapitel här.
1945 släpps boken ”Sex konsthistoriska disputationer”. Boken innehåller ett referat av sex stycken konsthistoriska disputationer från Uppsala och Stockholm och ges ut av Albert Bonniers förlag. Författare är Oscar Reutersvärd.
På bokomslaget har man låtit titelns första ord, ”SEX”, skrivas med versaler. Otvivelaktigt ett försök att skapa intresse för en ganska nischad produkt. Både titeln och dess innehåll har något spjuveraktigt över sig.
I en annons i Svenska dagbladet beskrivs boken som ”Ett referat från sex disputationer som återger förloppet av opponenternas och respondentens strid om begreppen och ger en åskådlig bild av idéläget hos fyrtiotalets konstvetenskap”.
Boken börjar med ett förord skrivet av en av Stockholms högskolas professorer Johnny Roosval och är ett försvarstal för disputationen som examinationsform. Roosval skriver att disputationen då och då ifrågasätts: vad är det för idé att låta någon opponera på en avhandling om endast de få som sitter i auditoriet får ta del av de många klokskaper som sägs, frågas retoriskt.
”Mitt under dylika överläggningar fick jag ögonen på en artikelserie i tidskriften Konstvärlden, där en ung forskare givit referat å konsthistoriska disputationer med en bra blick för det väsentliga, levande uppfattning av ämnet i varje särskilt fall och en träffsäker och lagom dramatiskt stil. Jag fann detta beundransvärt och just den slags arkivering av disputationsakten som behövdes”.
Roosval fortsätter:
”Jag menar också att den [Oscars bok] kan väcka slumrande begåvningar hos andra unga vetenskapare i andra ämnen och andra lärosäten till liknande bragd och framför allt fästa fakulteternas uppmärksamhet på en möjlighet till användbar protokollering av disputationer.”
Roosvals förord är en total hyllning till Oscars gärning och bok. Och en kärleksförklaring till vetenskapen. Däremot nämns inte att Oscar är amanuens på Roosvals institution.
Författaren Rolf Söderberg delar i sina memoarer med sig av följande analys från sin tid som elev till Johnny Roosval och Henrik Cornell vid Stockholms högskola:
”Jag märkte snart att eleverna skyggade för den excentriske Roosval och i stället valde att tentera för den rationella Henrik Cornell. Denne ställde nämligen frågor utifrån kurslitteraturen, medan den oberäknelige Roosval, som säkert hade bleka idéer om vad som stod på listan, föreföll att testa elevernas reaktioner och känslighet”. (49)
Disputationerna som behandlas i Oscars bok berör ämnen som ”tygtryck i Sverige 1: före 1700” och ”De gotländska passionsmålningarna och deras stilfränder”. Ingen kioskvältare kanske, men boken verkar ha varit en frisk fläkt inom den stela högskolevärlden. Boken nämns i flera tidningar, som alla verkar vara mycket imponerade av den unge Reutersvärds idé och genomförande.
Hyllad och ifrågasatt av Josephson
I mitten av 1940-talet börjar Oscar blomma ut som konsthistoriker. Efter några hundår hos högskolans professorer och i Carlsunds våning börjar hans egna verk få spridning.
1945 publiceras Oscars text ”Om fyrtiotalets svenska konsthistoria” i kulturtidskriften Ord och bild. I den täta dubbelspaltade texten hinner Oscar på nio sidor ge en översiktsbild av Sveriges konsthistoriska fält under årtiondets första halva. Oscar listar och analyserar alla de strömningar och områden som Sveriges konsthistoriker arbetar med att utforska. Det är ett gigantiskt projekt, dömt att bli ifrågasatt.
I Lund hette professorn i konsthistoria vid denna tidpunkt Ragnar Josephson. Under sina 28 år på professorsstolen hann han förutom att skriva en stor mängd böcker även starta museet Arkiv för dekorativ konst (numera känt som Skissernas museum) och vara chef för Dramaten i Stockholm.
Efter att Oscars text tryckts som en egen pamflett använder Josephson den som utgångspunkt för en text i Svenska Dagbladet där han börjar med att hylla den ”intelligente och kunskapsrike författaren Reuterswärd” som förutom i översiktstexten dessutom i boken ”Sex konsthistoriska disputationer” visat sig vara ”en man som har lust och krafter att klättra upp på platån och som dessutom har goda ögon att se sig kring med”. Men sedan kommer kritiken.
Josephson tycker att Oscar missat att ta med många av de viktigaste konsthistoriska forskningstexterna som skrivits under 1940-talet. ”Om man hastigt uppräknar vad han inte tagit med, får man i själva verket en ganska god överblick över samtida svensk konstforskning”, menar Josephson, varpå han i resten av texten listar det som egentligen är signifikant för 40-talets svenska konsthisoria och var Oscar går vilse i sina analyser. (50)
Josephsons engagemang i frågan visar att Oscar tidigt visade prov på sin förståelse för hur man väcker reaktion och intresse i både vetenskapsvärlden och hos allmänheten.
Prinsen ringer
1947 ringer får Oscar ett telefonsamtal som bekräftar hans uppåtgående formkurva inom konstvetenskapen. Prins Eugene sökte Oscar.
Prinsen prenumererade på tidskriften Konstvärlden och hade noterat att Reutersvärd skrev så ”bra och systematiskt”.
”Jag har ju problemet att jag har så kolossalt mycket erinringar och många är av det slag att de kan anses vara konsthistoriskt intressanta. Men när jag blir intervjuad blir jag det på ett så amatörmässigt sätt. Kan du börja intervjua mig och skriva ner mina hågkomster?”, frågade Prins Eugene en häpen Oscar.
”Ja, absolut”, det kunde Oscar tänka sig att göra. Några dagar senare stod Oscar framför Prins Eugens Waldemarsudde.
Prins Eugene var vid intervjutillfället över 80 år gammal och hade ett långt och intressant liv bakom sig. Var skulle man egentligen börja nysta i dessa minnen? Oscar, som var mycket intresserad av Claude Monet, föreslog att prinsen kunde börja med att berätta om sina möten med den franske impressionisten. Det tyckte Eugene var en god idé och prinsen berättade målande om de fyra gånger han hade mött den store konstnären.
Oscar antecknade febrilt och var noga med att ställa följdfrågor, så att prinsens alla hågkomster skulle nedtecknas på ett korrekt sätt. Det var ju just Oscars korrekthet som prisen blivit så imponerad av. När prinsen tyckte att tillräckligt många historier hade skrivits ned för dagen åkte Oscar hem för att renskriva texten. Sommaren stod för dörren när Oscar var klar med att renskriva sina anteckningar, som han genast postade till prinsen.
Prins Eugene lät meddela att han var väldigt nöjd med Oscars arbete, men ville korrigera några få saker. De kom överens om att de skulle fortsätta arbetet efter sommaren.
När värmen nått Stockholm tog Oscar med sin familj till Skåne för att ha semester, där han en dag på radion hör att Prins Eugene gått bort vid 82 års ålder. Någon publikation blev aldrig av. (51)
Monet, en konstnärshistorik
Det var ingen slump att Oscar bad Prins Eugene med att börja berätta om sina möten med Claude Monet. Den unge Reutersvärd höll ju själv på att forska i ämnet, efter att professor Cornells kommenderat honom att ”reda ut impressionismens begrepp”.
Dels höll Oscar på att skriva sin avhandling om impressionismen, men han höll samtidigt på att författa en omfattande konstnärsbiografi om Monet. Boken fick namnet ”Monet. En konstnärshistorik” och gavs ut år 1948 på Albert Bonniers förlag. Biografin beskrev Monets liv, från vaggan i Paris till graven i Giverny. Den 300 sidor tjocka boken utkom i en påkostad och rikligt illustrerad utgåva. På försättsbladet kan man läsa ”Tillägnas Britt. Följeslagerska till Giverny”.
Biografin mottogs med blandad, men mest positiv, kritik. Det rådde inte brist på kloka tankar från recensenter som tyckte att Oscar hade missat både det ena och det andra, att han hade lagt till för mycket eller för lite (eller fel) analys av Monets måleri. Många var i vilket fall imponerade av de nya fakta som Oscar presenterade om Monets liv, bland annat om dennes tid i Norge år 1895.
Det mest revolutionerade i boken var Oscars teori om att impressionisterna inte alls hade en vetenskaplig inställning till ljuset de skildrade i sina bilder, utan att, som Kurt Bergengren senare sammanfattar det, Monet ”oreflekterat målade som om det roade honom att måla, spontant”. (52)
Att Oscar var en ung man med både ambitioner och stor kunskap råder det ingen tvekan om, men hur kom det sig att han fick ge ut så många böcker? Svaret är nog att han kände rätt personer. Två av Oscars barndomsvänner – Jan Cornell och Gerard Bonnier – var vid denna tid tongivande personer inom den svenska förlagsbranschen. Gerard arbetade på Albert Bonniers förlag och skulle snart efter bokens utgivning bli företagets VD. Och på Forum förlag hade Jan Cornell nu blivit förlagsdirektör.
Se, Rom
Trots att Oscar hade tillgång till högskolans bibliotek och att han dessutom hade fått förstahandsinformation om prins Eugenes egna möten med impressionismens mästare var detta konsthistoriska skeende svårt att studera på distans från Sverige. Impressionismen var ju en rörelse som främst hade centraleuropa som skådeplats. Han behövde förflytta sig närmare källorna.
Oscar hade tagit reda på att konstbiblioteket Palazzo Venezia i Rom hade en intressant samling dokumentation som skulle ge hans avhandling många bra ingångar. Problemet var bara att han och Britt inte hade särskilt mycket pengar att spendera på resor.
I tidningen ”Se” får Oscar nys om en tävling som kanske kan lösa alla problem: den som skickade in flest svenska ord som slutade på ”se” skulle vinna ett saftigt pris – i reda pengar. Varje eftermiddag i två månader åkte Oscar via biblioteket innan han åkte hem för dagen. Där blev han sittande någon timme för att slå i ordböcker och bygga på sin lista med ”se”-ord. Trots allt slit vann han inte första pris i tävlingen – det gjorde ett forskarlag av lingvister på Uppsala universitet. Men han kom tvåa! För prispengarna kunde Oscar, Britt och deras fem år gamla son Anders åka till Rom och stanna där i ett helt halvår. Resan till Rom blev mycket framgångsrik och Oscar kunde använda mycket av materialet från det italienska biblioteket i sin avhandling och även publicera några kortare artiklar i ämnet. (53)
Impressionisterna inför publik och kritik
I slutet av 1951 är Oscar klar med sin avhandling, som döptes till ”Impressionisterna inför publik och kritik”. Oscar lämnade över de hundratals maskinskrivna sidorna till professor Henrik Cornell, som behöll manuskriptet i en månad.
När professorn hade läst klart texten fick Oscar komma in på hans kontor där han tillslut gav sitt omdöme: ”briljant!”. Det fina omdömet betydde dock inte att Cornell ansåg att texten inte hade förbättringspotential. Innan Oscar kunde anse sig vara klar skulle han tröska igenom ett hundratal av sin läromästares korregeringar.
Oscar disputerar slutligen i konsthistoria i mitten av december 1952. I avhandlingen hade Oscar studerat vad som hände när impressionisterna för första gången mötte sin publik. Men framför allt citerar den de många konstkritiker som sablade ner den nya konstinriktningen:
”Impressionisten var snart en individ mot vilken allt slags hån och förtal tycktes tillåtet. Skämtpressen och karikatyrteckningen lanserade honom som en galning att skratta åt, han utnyttjades med god effekt som komisk figur på varietéernas och lustspelsteatrarnas scener. Konstrecensenterna i åtskilliga ledande tidningar fann i den ironiska driften ett gott medel att bekämpa det nya måleriet med och instämde i skämtsamheterna.” (54)
Denna historieskrivning var vida känd, men Oscar tyckte inte att den berättade hela sanningen. I avhandlingen nyanserade han istället händelseförloppet:
”Att ta avstånd från något är likväl inte alltid liktydigt med att stå oförstående för det; åtskilliga av impressionismens antagonister, t. ex. beprövade män som Paul Mantz, Charles Bigot, Henry Havard, insåg fullt ut vad den nya målningstendensen innebar — och alltså vad dess genombrott skulle betyda, en katastrof för de ideal de själva försvarade.”
”Det följande avviker därför på åtskilliga punkter från tidigare studier i ämnet; fakta, som man godtagit men som visat sig sakna belägg eller strida mot de rätta förhållandena, lyser med sin frånvaro medan andra, som forskningen inte haft uppmärksamheten riktad på, tas upp till behandling.”
Efter år av slit och en mängd resor inom Europa kunde Oscar äntligen lägga fram sin forskning. Och det var mycket som stod på spel. Disputationen var tvungen att bli en succé för att hans väg inom mot professorsgraden skulle ligga öppen.
”Kritiken vid lördagens disputation på högskolan formade sig till en varm hyllning åt författaren, emedan hans generalinventering av källorna resulterat i ett arbete av största betydelse för den internationella forskningen på området”, skrev Dagens Nyheter som var på plats för att bevaka disputationen. (56)
Den största kritiken som Oscars opponenter hade mot arbetet var det faktum att Oscar källor var skrivna på franska – ett språk som ingen av opponenterna verkade behärska (och som därför var svåra att faktakolla). Godkänd blir han i vilket fall, med ett rungande ja.
Avhandlingen ges med hjälp av vännen Gerard ut på Albert Bonniers förlag, som dessutom köper mycket marknadsföring för boken i svensk dagspress.
”Impressionisterna inför publik och kritik” recenserades hej vilt i de svenska dagstidningarna. Kanske framför allt för att innehållet i avhandlingen innehöll en del sprängstoff. Oscar argumenterade nämligen för att impressionisterna var begynnelsen på expressionismen, tvärt emot den rådande uppfattningen, som var att impressionisterna bildade slutpunkten på det realistiska måleriet. Också den tes som Oscar tidigare lagt fram i sin bok om Monet – om att impressionisterna inte lagt någon vidare vikt vid det ljus som de så skickligt avbildade – ansågs något magstark av kritikerna i Sverige.
”Med denna radikala tolkning har han [Reutersvärd] också uppnått att väcka nästan samma grad av indignation hos mäktiga kritiker som på sin tid impressionisterna själva”, summerar Carl Nordenfalk de svenska konstrecensenternas skarpa pennor. (57)
Nils Ryndel i Göteborgs handels- och sjöfartstidning var positiv. (58) Gotthard Johansson i Svenska Dagbladet mer negativ, även om han poängterade att avhandlingen ”har stora och för en svensk konsthistoriker ovanliga förtjänster” samt att ”den vittnar om en imponerande lärdom och en forskarflit, som nästan är pedantisk.” (59)
Här skulle man kunna tro att allt är frid och fröjd. Oscar har doktorerat och hans avhandling har dessutom getts ut på ett av Sveriges största och mest prestigefyllda förlag. Men Oscar är inte nöjd med hur Albert Bonniers förlag har tagit hand om boken. Brev från hans gamle vän Gerard Bonnier, vid tillfället VD för förlaget, avslöjar en inte så liten spricka mellan de två:
”Det var ett ganska trist sammanträffande häromdagen. Dock blev jag åtskilligt gladare när jag fick ditt lilla brev. Men ändå måste jag säga ifrån: Alltså: Din bok är en doktorsavhandling och trots att impressionismen hör till det populäraste i konstlitteraturen är din angreppsvinkel Impressionisterna inför publik och kritik åtskilligt exklusiv. Att få någon verklig betydande försäljning på en sådan bok tror jag faktiskt inte under några omständigheter hade varit möjligt.”
Med brevet som nyckel kan jag utröna att Oscar beskyllt förlaget för att ha tillåtit Gotthard Johansson kritiska text i Svenska Dagbladet (vilket Oscar trodde hade sänkt köpviljan hos det svenska folket). Oscar verkar även ha trott att den såldes dåligt på grund av att boken inte var inbunden.
Av vänskaplig välvilja låter Gerard (motvilligt) ”binda upp ett litet antal, trots att det verkligen är höga bandkostnader”. Gerard vill helt enkelt skapa fred med sin gamle vän, men påpekar också att han hade varnat Oscar för att det skulle bli så här: ett boksläpp i december inte optimalt – något som Oscar inte lyssnat på. Oscar ville få ut boken så fort som möjligt för att på så sätt kunna använda den som marknadsföring i sin strävan efter professurer.
Brevet avslutas med: ”Hjärtliga hälsningar från din stundom förbannade men alltid lika tillgivne vän, Gerard”. (60)
Källor
49. Mina konstnärsänkor och andra konstminnen, av Rolf Söderberg. Carlssons, 1991, s. 39
50. Svenska dagbladet, 18 februari 1946, s. 9
51. En omöjlig figur berättar, Sveriges radio P1, del 3
52. Aftonbladet, 9 december 1952, sid 2, Dagens Nyheter, 14 december 1948, sid A6, Arbetet, 19 december 1948, onumrerad
53. Brev från Oscar till de Rijk, odaterat box 1, sid 35
54. Impressionisterna inför publik och kritik, sid 6
55. Impressionisterna inför publik och kritik, sid 7
56. Dagens Nyheter, 14 december 1952
57. Dagens Nyheter, 27 januari 1953, sid A4
58. Göteborgs handels- och sjöfartstidning, 30 januari 1953, onumrerad
59. Svenska Dagbladet, 14 december 1952, sid 17
60. Brev från Gerard Bonnier till Oscar, daterat 14 februari 1953